Om kostpenningar i 1600-talets Stockholm – Badmästaren Christoffer Dietman

Bad med koppning på 1500-talet – Badaren anbringer koppglas: Efter en kalender utg. i Lübeck år 1519. – Bild hämtad från Öppet bildarkiv, Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet (SMHS)

Det finns otroligt mycket källor bevarade i Sverige. Problemet är bara att många av dessa är strukturerade på ett sådant sätt att det är svårt att finna uppgifter om personer som är av intresse i släktforskningen. I vissa fall finns dock olika typer av index som kan ge en lättare ingång till materialet. Svea hovrätts civilmål har ett register Janus regius som är sorterat på första bokstaven i förnamnet på den kärande parten och sedan i kronologisk ordning. Hänvisningen som finns här pekar på Liber causarum där de bevarade akterna som rör målet finns.

Kort bakgrund

Jag härstammar från badmästaren Christoffer Dietman († 1673) i Stockholm. Han gifte sig 1663 i Tyska Sankta Gertrud församling, Stockholm med Katarina Meijer, f där 1643, d 1729 i Stockholm. De hade fyra barn: Maria, f. 1664; Christoff, f. 1666, Katarina Regina, f. 1669 och Margareta, f. 1671.

Släktkretsen kring Chrisoffer Dietman. Margareta Starren blev hans svärmor och var först gift med glasmästaren Fredrik Meijer och sedan med köpmannen Christoffer Blom.

Sackléns Läkare-historia

Jag har i min ägo ett exemplar av Sackléns Läkare-historia som tidigare har tillhört Svenska läkaresällskapet. I del 1:5 som är utgivet av Hilarion Wistrand 1853 finns på sidan 84 en notering som jag bedömt rör honom. Där står “DITMAN, OlLOF. Var Mäster-fältskär i Stockholm; död 1675. Hans Enka Catharina bibehöll verkstaden i följd af K. resol. d. 31 Mars 1675.” Lite märkligt är det eftersom förnamnet är fel och dödsåret avviker 2 år. Namnet Ditman/Dietman är dock ovanligt och änkas efternamn stämmer.

Förteckning över medicinska böcker i Christoffer Dietmans bouppteckning. De flesta böckerna går att identifiera. Det tyder på verksamheten på badhuset innefattade en viss medicinsk aktivitet.

Bouppteckning

Uppgiften om mästerfältskär måste också ifrågasättas då han kallas badaremästare när barnen föds och så också i bouppteckningen som är från just 1675. Bouppteckning är intressant då det i boet anns ett litet medikamentskåp med barberarverktyg och 18 st förgyllda flaskor. Ett antal böcker räknas också upp Opera Paracelsi Joh Huseri, en örtabok, Johannis Gerhardi Postilla, Philippi Theoprasti och Johannis Huseri arbete på tyska, Medulla destillatoria Conradi Kunrathi, Artzeni Book, Anatomia Julij Casserij, 10 st små tyska böcker. Bland skulderna finns ett års hyra för Stads-Bastugun 500:-. Kan det möjligen ha varit stadsbadstugan som änkan fick fortsätta att hyra? Kan Christoffer Dietman ha varit fältskär eller barberare trots att han bara kallas för badare? Han hade ju trots allt en del kirurgiska instrument. Bland skulderna finns även skolpenningar för tre barn 29:- Det innebär att döttrarna som var 11 år och 6 år, samt sonen som var 9 år gick i skola.

Mål i Svea hovrätt

Eftersom min kunskap om Christoffer Dietman är begränsad blir jag glad när jag finner ett mål i Svea hovrätt. Bakgrunden verkar ha varit att Christoffer Dietman hade blivit osams med sin hustrus styvfar Christoffer Blum. Orsaken skulle vara att Christoffer Dietman fått eller fått låna ett dunbolster som tillhörde svärföräldrarna och uppenbarligen inte velat lämna tillbaka detta. Då hade Christoffer Blum stämt Christoffer Dietman vid kämnärsrätten dels för att få tillbaka dunbolstret och dels för att få kost- och härbärgespenningar för det dryga året som Christoffer Dietman hade varit inneboende innan han gifte sig med styvdotter. Svärfadern ville ha tillbaka dunbolstret och 924 daler kopparmynts kompensation för kost och härbärge. Kämnärsrätten på Södermalm är bekymrad över osämjan mellan (svär)föräldrar och barn, och försöker förmå parterna att bli sams. Rätten tycker att de borde älska varandra med inbördes heder som far och son men förstår av inlagorna att så inte är möjligt. Rätten finner dock svärfaderns begäran om ersättning är rimlig men halverar beloppet till 416 daler kopparmynt. Båda parter överklagade till Stockholms rådhusrätt som beslutar att ingen kompensation alls behöver betalas av Christoffer Dietman. Detta beslut appellerar svärfadern Christoffer Blom till Svea hovrätt.

Handlingarna i Svea hovrätt

Civilmålen i Svea hovrätt verkar vara välbevarade för större delen av 1600-talet. Akterna har ofta en fast struktur:

  1. Titelsida med datum för processen
  2. Hovrättsprotokoll för de dagar som ärendet varit uppe. Det framgår vilka ledamöter som varit närvarande och vilket steg som tagits. Sist redovisas beslutet i ärendet.
  3. Hovrättens handläggares referat av ärendet och rekommendation till beslut
  4. Variabelt antal inlagor. Parterna har fått lämna svar på motpartens påståenden.
  5. Om ena parten ska stå för rättegångskostnaderna, så kan det i slutet finnas den andra partens kostnadsspecifikation.

Vanligen tog båda parter hjälp av jurister som handlade ärendet gentemot hovrätten. I de ärenden som jag har sett så har hovrätten förlitat sig på skriftliga inlagor. I detta ärendet önskar båda parter att rätten ska höra vittnen för respektive parts argument, men något sådant sker inte.

Greve Dohna (1628-1668) var född i Nederländerna och kom som 25-åring i tjänst hos drottning Christina som kammarherre. Han gjorde sedan karriär som militär och slutade som fältmarskalk. De sista åren var han även ambassadör och avled i London. Källa: Svenskt biografiskt lexikon

Vad hade så hänt?

Som badargesäll hade Christoffer Dietman arbetat hos greve Dohna och med honom kommit till Stockholm. Christoffer hade då mött Katarina Meijer, friat till henne och inlett äktenskapshandel med hennes föräldrar. År 1661 får han grevens tillstånd att åka hem till Schlesien. När han kommer åter året därpå den 1 augusti 1662 enligt Blom och den 11 september 1662 enligt Dietman, kommer genast Christoffer Blom och önskar att Christoffer Dietman ska bo hos honom och inte hos badaremästaren där Christoffer Dietman kan bo gratis mot gesällarbete. Christoffer Dietman accepterar erbjudandet men i efterhand menar han att det har varit ganska besvärligt, då han fått byta rum ofta, har det kommit finare gäster till bords har han fått gå åt sidan, tidvis var det så mycket loppor i sängen att han valde att ligga på några stolar i matsalen med bara sin rock över sig. Vid ett par tre tillfällen har han flyttat över till badaremästaren istället, men då har Christoffer Blom kommit och bett att han skulle komma tillbaka.


Schlesien – den gula linjen visar preussiska Schlesien 1871, den blå linjen visar Schlesiens utbredning före anslutningen till Preussen 1740. De färgade fälten är de nuvarande länderna. Huvudorten i Schlesien är Wroclaw, dåvarande Breslau. Källa: Wikipedia – CC BY-SA 3.0

Det visar sig att Christoffer Blom har haft en slags hotellverksamhet med upp till 10-12 gäster boendes som även blivit serverade mat. Vid något tillfälle då baron Cronstierna har bett om husrum får Christoffer Dietman flytta ut, eftersom Blom måste tänka på sin näringsverksamhet.

Christoffer Dietmans skrivelser osar av besvikelser. Bröllopet blev fördröjjt därför att svärfadern var sen med att låta Christoffer Dietman få tillgång till den blivande hustruns innestående arv. Vid bröllopet menar Dietman att svärfadern inte betalde en fyrk samtidigt som svärfadern hade skaffat fram för mycket vin som blev onödigt dyrt. Bröllopet kostade totalt 350 daler kopparmynt, till kocken 40 daler, till spelmannen 24 daler, därtill lön för kvinnfolket i köket och källarlön. Hustruns innestående arv var på 400 daler. Trots att svärföräldrarna enligt Dietman inte skall ha gett någon bröllopsgåva åt sin dotter, behöll de all överbliven mat och dryck.

Det är naturligtvis svårt att veta hur mycket av detta som är sant eller inte, eftersom det är en partsinlaga. Samtidigt är det ju lite spännande att få detaljer från bröllopet.

Den övergripande argumentationen är annars att Christoffer Blom menar att det är självklart att man inte kan förvänta sig att hysa en blivande svärson gratis under så lång tid som drygt ett år, och att det är självklart att man kan begära ersättning i efterskott. Han menar att han väntade med att begära ersättning eftersom Christoffer Dietman som gesäll inte hade särskild mycket pengar och att han då inte skulle behöva skämmas över att inte kunna betala. Han menade också att Christoffer Dietman vid flera tillfälle bl a för sin svärmor sagt att han kunde skriva på en obligation att stod i skuld till dem, men att de menat att man inte behövde vara så formell.

Christoffer Dietman å sin sida hävdade att Christoffer Blom flera gånger bett honom att komma och bo hos Blom utan några ekonomiska förpliktelser. I sin skrivelse menar han att om Blom ska kunna hävda någon ersättning så bordet det 1) finnas en skriftlig överenskommelse, eller 2) finnas tydligt angivet i Bloms (bokförings-)bok vilken datum och ersättning som är begärd, eller 3) han få fram ojäviga vittnen till en överenskommelse.

En viktig punkt var under hur lång tid ersättningen skulle räknas. Blom hade angivit 60 veckor från 1 augusti 1662. Dietman menade att han inte kommit tillbaka till Sverige förrän den 11 september 1662. Till vittne hade Dietman först anfört badaregesällen Niclas Wissmar, och Dietman begär att han ska höras innan han ger sig ut på gesällresa, men så blir inte fallet. Istället får Dietman ett intyg av greve Dohnas hovmästare Alexander du Cloux och greve Dohnas sekreterare A V Wagner. Vidare hävdar Dietman att han var tvungen att flytta tillbaka till sin badmästare när det var för trångt hos Blom och att detta rörde sig om ett antal veckor.

Hovrättens beslut

I det referat av ärendet som assessor Johan Bure i egenskap av handläggare skriver instämmer han i princip med rådhusrättens dom att Christoffer Blom inte kan begära någon ersättning i efterhand. Skälen till detta är flera: den angivna tidsperioden är uppenbarligen felaktig; beloppet per vecka är orimligt högt; det finns inget kontrakt skrivet vilket borde ha varit fallet; det vittne som han anför är inte oberoende. Han skulle vidhållit rådhusrättens dom om det inte vore för Christoffer Dietmans ovänlighet mot sina svärföräldrar som framför allt framkommer i inlagan till kämnärsrätten samt att det finns vissa tecken på att Dietman ska ha lovat svärfolket att betala viss ersättning. Han tycker därför att det är rimligt att Dietman betalar härbärge för 52 veckor à 5 daler eller totalt 260 daler kopparmynt. Han tycker också att Dietman eller hans ombud bör betala 20 eller 25 daler silvermynt för oförskämda formuleringar. Den slutliga domen blir dock enbart att Dietman får betala 260 daler till sin svärfar för kost och säng.

Riksregistraturet om badare och barberare

Som ovan nämnts hänvisar Sackléns Läkare-historia till en kunglig resolution från 1675 att änka skulle få bibehålla verkstaden. Jag har inte tidigare haft möjlighet att kolla denna uppgift men numera finns riksregistraturet digitaliserad hos Riksarkivet. Det innehåller kungliga skrivelser från 1523 till 1718. Det finns dessutom årsvisa register till riksregistraturet.

Jag har på olika sätt försökt söka i de årsvisa registerna efter någon handling som rör Christoffer Dietman eller hans änka Katarina Meijer utan att finna någon hänvisning. När man dock slår upp det angivna datumet den 31 mars 1675 finns det dock en kunglig resolution om badare och barberare i Stockholm. Denna resolution bekräftar tidigare kungars gjorda privilegier för barberareämbetet. Vidare anges att de tvenne mästare som tjänat i pest-tider och fortfarande lever må utan vidare kirurg-examen fortsätta arbeta så länge de lever. Men för övriga badare som tillkommit efter det, får enbart göra följande sysslor: hålla badstugor, slå åder, klippa hår, raka skägg uti deras hus samt koppa och läka sådana sår som häröra och ha sitt ursprung från en osund korppsdisposition. Däremot får de (badarna) inte hantera de skador som uppkommit av huggande, stickande, brännande och bräckande, vilkas kur och läkande tillkommer barberar-ämbetet. Som skylt kan badarna ha bredvid den vanliga badare-tavlan en skylt med en badkvast ovanför.

Dessa gränsdragningsfrågor känns igen från dagens sjukvård. Var går gränsen mellan vad en sjuksköterska och en läkare får göra?

Rimligen har det skett en förväxling av källor till uppgiften i Sackléns Läkare-historia. Det skulle kunna vara troligare att ett beslut om att änkan fick driva verksamheten vidare borde ha kommit tidigare än två år efter dödsfallet och kanske från Stockholms magistrat.

I samma grav

Man kan fundera på hur bittra fiender Christoffer Dietman och Christoffer Blom var, och hur länge det höll i sig. Svärfadern Christoffer Blom dog 1669 i Tyska Sankta Gertruds församling i Stockholm. Fyra år senare, i februari 1673 dog Christoffer Dietman vilket också framgår av samma församlings kyrkoräkenskaper. Intressant är dock av Maria församlings kyrkoräkenskaper framkommer att Christoffer Dietman begrovs i salig Christoffer Bloms lägerstad på Maria kyrkogård. De två trätobröderna lämnade jordelivet i samma grav!

Rosenbad

Änkan Katarina Meijer överlevde sin make med 56 år! Hon gifte 1676 om sig med badmästaren Christoff Thiel († 1721) och tillsammans lät det bygga ett stenhus vid Strömmen som kallades för Rosenbad (så nu vet ni varför Rosenbad i Stockholm heter som det gör).

Leave a Reply

Your email address will not be published.

*

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.